Pulau Weh

Vi tog nattbussen från Medan till Banda Aceh och sedan färjan till ön Pulau Weh. Vi checkade in i liten Bungalow vid havet. Det hade börjat skymma och det kändes kallt, jag tog på mig yllekoftan och raggsockar.
På vårt plåttak började regnet smattra högt och åskan kom stax också därpå. Jag spelade ett parti kort på i-paden och kände mig nöjd med mig själv.

Batcave

I 'the batcave' luktade det mest batbajs. Jag hade min ficklampa på huvudet och ljuset reflekterades och såg ut som glimmande diamanter i de små fladdermusögonen. Jag skämtade med Amerikanen och sa att jag var en batswede men han tyckte mest att jag hade "a bat sense of humour."

Bukit Lawang

Vi lämnade Medan samma morgon som vi kom och begav oss istället till Bukit Lawang. Bukit Lawang är en liten byn uppbyggt runt ett orangutang center och ett populärt turistmål för de som vill se vilda och halvvilda orangutanger i deras naturliga miljö ..det vill säga, inte zoo och inte cirkus utan i regnskogen.

Och såg jag några orangutanger då? ..jo men visst, lite för nära till och med. Kanske hade det något att göra med min bananfärgade väska, men hon svingande sig mellan träden och klättrade lika snabbt ner bredvid mig som jag önskade att jag kunde springa i motsatt riktning. Jag höll mig sedan på bra avstånd efter att bara varit några centimeter ifrån och såg därifrån på när någons kameraväska undersöktes och sedan försvann bort bland trädtopparna tillsammans med den härligt orangea människoapan.

Nytt land

Klockan var strax efter fyra på morgonen när alarmet började ringa. Vi borstade tänderna och packade det sista innan vi gav oss ut i Kuala Lumpur för att flagga ner en teaksi som en taxi så finurligt heter på Malay. Taxin tog oss till bussen, bussen tog oss till flygplatsen och flyget tog oss till Medan, Indonesien.

För lite nördig fakta kan jag berätta att Indonesien består utav 17,000 öar som alla befinner sig runt ekvatorn. Det bor 240miljoner människor här, vilket är den fjärde största landet (befolkningsmässigt) i världen. Här lever också världens största ödelart, världen största blomman och världens längsta ormen på 9,58meter hittades här.
På bara en ö, Kalimantan, finns det dubbelt så många växtarter än hela Afrika.
Indonesia är också hem till 129 aktiva vulkaner (vilket är mer än någon annan stans i världen). Sorgligt nog har Indonesien förlorat mer regnskog än någon annanstans men täcker fortfarande runt 10% av all världens skog.

Jag känner mig som en skolunge som tittar i "Guiniess record book" för första gången. Fascinerad utav världens längsta, världens mesta och världens bästa. Jag klarar inte skriva väääärlden en gång till så nu får faktastuden vara slut för idag.

Guld!

Jag är kär, jag har total förälskat mig i Kuala Lumpur! Det är mycket jag upplevt, känt och blivit berörd av i denna stad som gör att jag känner mig hemma. 

Det lilla vandrarhem vi bor på är guld! Att ligga och mysa med en katt när regnet smattrar mot plåttaket eller när alla varje kväll samlas efter dagens äventyr för att dricka te och prata skit eller laga middag tillsammans. 

'The list goes on', jag har träffat så mycket intressanta människor, hittat så många små smultronställen och känner att jag faktiskt hittar ganska bra (runt vandrarhemmet i alla fall.) Guld, guld guld! 

De sista två bilderna är från igår, China Town. Det spelades på trummor och sköts fyrverkerier, det var en del av firandet utav det nya året. Jag blev intervjuad utav två olika tv-kanaler som undrade vad jag tyckte om det hela, jag kände mig lite som en kändis. 

Hastig uppdatering

Från Taman Negara tog vi tåget norrut och på det satt vi inte mindre än åtta timmar. Utanför fönstret passerades det djungel och palmplantage och jag roade mig mest med att titta på träd och att läsa. 

På väg ner längs östkusten blev det två nätter i Kota Bharu, en i Kuala Terengganu och därefter tre i Cherating där vi just nu befinner oss. Bilderna från stranden nedan är från Cherating, det kändes lyxigt (trots alla mygg) att få ha stranden för mig själv vid mina morgondopp.

Imorgon ska vi tillbaka till Kuala Lumpur för att fira den kinesiska nyåret med vänner och jag hoppas bussarna är i god form för från Kuala Terengganu till Cherating hade vi otur med just det. Den första tog oss bara halvvägs innan den kreverade och ersättningsbussen han vi inte mer än några kilometer innan även den slutade att fungerade när vi väntade på grönt ljus vid ett stoppljus. Alla män fick order om att putta men bussen rörde sig inte en centimeter. Alla kvinnor som stod bredvid och tittade på skrattade gott! En lastbil stannade dock tillslut och drog igång bussen och till allas lycka kom vi iväg och slutade med att blockera fyrkorsningen!

       

   

Det bästa

Det bästa med att resa måste nog ändå vara all spännande mat som jag får lov att prova på. Det som andra räknar som vardagsmat känns som riktiga lyxmåltider för mig. Igår käkade jag exempelvis blått ris, det är något som jag aldrig tidigare gjort! 

Visst kan det hända att jag ibland drar en nittlott och sitter där och tuggar på en seg gammal hund utan att riktigt veta, men det är sånt man får ta när kommunikationen till kokerskan eller koken mest består av teckenspråk och leenden.

Taman Negara

Först tunnelbanan sen en buss och efter ytterligare en buss till hade vi hamnat i Taman Negara. 
De sista timmarna innan nationalparken passerades genom Palmolje plantage, det kändes ganska så overkligt och visst kan man önska att det inte såg ut just så.

Väl framme efter allt farande gjorde vi inte så mycket mera än åt och sov men dagen efter däremot hade vi regnskogsäventyr inplanerade. Den morgonen vaknade vi först av morgonbönen och sedan av mobilalarmet jag ställt kvällen innan. Ska man ut i naturen är det bättre att börja tidigt så man inte är halvvägs på något spår där inne när det blir mörkt ....och Malaysia har faktiskt vilda tigrar.

För er som inte har någon koll på Taman Negara kan jag berätta att det är (läs: Malaysia påstår att det är) världens äldsta regnskog. Och som inte skulle dra tillräckligt med turister har de också byggt världens längsta hängbro 45meter över marken!

Regnskogen bjöd inte bara på skog utan även på mycket regn. Skogen var häftig med alla konstiga växter och djur och regnet var svalkande, blött och välkomnande i värmen.
Jag erkänner, jag hade stundvis självmordstankar i värmen och stundvis kände mig lite som botanisten i Mumindalen och kanske även en gnutta Tarzan när vi var uppe bland trädtopparna. Det var minst sagt en blandad mix på dagens humör helt enkelt. 

Den där sista bilden tycker jag själv säger ganska så mycket om landsbygden i Asien. 

Vi satt och käkade efter hajken och tittade på medan de anla ström till en av resturangerna vid vattnet. Kablarna sitter på smala pinnar och på just en av de svajiga pinnarna klättrade ena killen upp på, miljö och hälsa? nej inte alls faktiskt. 

Unik

Att gå in i en fullproppad resturang och vara den enda kvinnan är en ganska så lustig känsla men inget som direkt skadar. 

Tiden

Jag och Amerikanen har idag bokat tre flyg och kollat på visum till dessa länder. Det tog oss ungefär sex timmar (jag vet, wtf) att leta igenom alla tänkbara möjligheter för att hitta de smartaste och billigaste lösningarna. 

Det är första gången som vi flyger (om man inte räknar med hur vi hamnade i Asien) och ingen av oss är direkt pepp på idéen. Dels för miljöutsläppen och dels för att känns konstigt att numera ha en tidsram, men vill man krossa havet så har man inte så många val. 

Vi gillar att ta dagen som det kommer men det löser sig nog med det med, tre flyg på två månader ska vi nog ändå klara av att passa tiden till. 

Knasboll 1 och knasboll 2. 

Jag tror egentligen inga titlar behövs för ni känner väl igen oss?

Mitt i

För att kunna gå nära Kuala Lumpurs kända Petronas Towers var vi tvungna att gå in till stan. Egentligen bor vi ganska så centralt här i China Town men det har en annan "feel to it" om ni förstår vad jag menar. Här luktar det mat från alla matstånd och gaterna är fyllda med att från plastblommor till skoförsäljning. När man är bland bilarna, skinnande byggnader och shoppingcentrum vid tornen känns det mer som man är mitt i. 

För er som diggar nördig fakta kan jag berätta att Petronas tower var från år 1998 till 2004 världens högsta byggnad. 

Kinesisk mat och apbajs

Vi har de senaste två dagarna tagit pause från indiskmat och det har istället blivit kinesiskt. På de sju dagarna vi bodde i Cameron Highlands åt vi uteslutande indiskt och jag tror att Amerikanen fick sig en lätt överdos. Själv tycker jag inte att det finns något som heter just "för mycket indiskt" men går ändå med på Amerikanens krav på variation.

Om ni där hemma undrar om det inte borde vara så att vi egentligen borde prova på malaysiskt kan jag säga att det roliga i kråksången är just att de flesta människor här äter just indiskt och kinesiskt fast det är med en malaysisktwist.  

Efter frukosten tog vi tåget till Batu Caves. Som bilden ovan säger, mycket riktigt finns det vagnar för kvinnor men för oss fick det bli vanlig vagn.

Batu Caves är en helig plats för hinder och just här hölls en stor festival för guden Murugan för tre dagar sedan som vi tyvärr totalt missade. Templet är plaserat i en vacker kalkgrotta och jag är säker på att det vanligtvis är ståtligt men just nu är det fyllt med sopor och luktar oerhört oinbjdande. 

Soporna verkar dock uppskattas av templets permanenta apor som älskar att rota runt i den nya inredningen. Vi tittade nyfiket på medans det rivs sönder plastpåsar och kastades cocosnötter och vi tog allt för många bilder på dessa tokiga varelser. Utanför grottan upptäcker jag dock att jag lyckats blivit bajsad på, på rygg, väska och i hår hade jag alltså apbajs. Efter att ha tvättat av mig med hjälp 

av toapapper och vatten och argt muttrat hur äckliga dessa djur är, kunde jag ändå inte låta bli att knäppa av ytterligare några kort på dessa konstiga djur. 

Ett snabbt besök i Malaysias nationella moské blev det också innan vi avrundande dagen med ytterligare ett mål kinesiskt mat. Amerikanen var denna gång också tvungen till att klä sig i ett extra lager och verkade stortrivs i sin nya outfit, ...själv kan jag ju tycka att han blev lik en viss kändis, vad tycker ni?

Mot värmen och Kuala Lumpur

En smula vemodigt kändes det att behöva lämna Cameron Higlands men så blir det ganska så ofta för jag fäster mig lätt vid människor jag knappt känner och teet på en viss restaurang. Bussen vi lämnade i hade dock något de allra flesta andra bussar saknar, benutrymme. Jag brukar egentligen inte bry mig om just benutrymmet, kort som jag är, men detta kändes som VIP. 

Genom bussfönstret så vi hej då till de tetäckta kullarna för en sista gång och påbörjade vår fyra timmars långa bussresa till Kuala Lumpur och tillbaka till värmen tuggandes på tuggummi med tesmak. 

Kuala Lumpur välkomnande oss med högt tempo, höga skyskrapor och otroligt värme. Avsläppta i centrum lyckade vi oss att ta oss till China Town där vi hört det skulle finnas billiga rum. 

Efter ett kort eftermiddagsbesök i ett indiskt tempel spenderade vi sedan kvällen i China Town.