VISUM

Det är skönt när man länge velat och till slut bestämmer sig för att sätta punkt på de långa funderingarna. Plötsligt känns det mindre svårt att andas och det går lättare att se ljust på morgondagen.

Jag skrev för mindre än en månad sedan att jag funderade på att ansöka om ett andra års visum, jag tror att jag har ändrar mig, i januari då åker jag hem. Min plan som det ser ut nu är att hitta ett nytt jobb och stanna kvar i Sydney i tre månader till. Den sista månaden tänker jag resa, lämna det trygga Sydney och besöka andra delar av Australien. Efter det är det en lång resa hem till Sverige. Det kommer att vara vinterland istället för sommarparadis och det kommer att vara älskade gamla vänner och familj om jag inte har sett på ett år. Någonstans här är jag rädd. Jag kommer inte att ha råd att flytta tillbaka till Australien och inte heller ha chans att ansöka om ett andra års visum, kommer jag att sakna det mer än jag klarar av? Jag försöker att se ljust på det hela, överväga om att det en bra ide. Jag kan studera, cykla på min så efterlängtade cykel, krama hunden jag längtat efter, säga hej till den lilla jag kommer vara moster till, äta svensk kaviar och kanske till och med ha råd att hyra en egen lägenhet! 

...jag minns en dikt som hängde på dörren på våran toalett,

den var så smart och träffsäker men att komma ihåg den är ej något lätt.

Därför skriver jag nu en liknande dikt,

som är tänkt att ge samma kunskapsöversikt.

Diken sade en bra sak om att just fundera,

att bara vi får ett större problem så börjar vi igen att fungera.

Ett litet problem kan handla om vart en stol ska stå,

och vi behöver bara ett större problem för att dess oviktighet förstå.

Men all detta menar bara ja´,

att jag ska vara tacksam för mina små problem eftersom det betyder att jag har det jävligt bra.

ps. om du vet vilken dikt jag pratar om skulle jag hoppa av glädje om du ville berätta det för mig!